Startsträckan är lång, som ofta är fallet med Guardian-texter. Men Alex Clarks artikel ”The lost art of editing” innehåller mycket intressant om förlagens och framförallt redaktörernas roll i det nya boklandskapet.
Det borde ligga i förlagens intresse att lyfta fram redaktörens betydelse i bokutgivningen, och måna om deras centrala position. Inte minst i en framtid där vem som helst kan ge ut en bok, och där redaktören, samt faktagranskarna och korrläsarna, blir en viktig konkurrensfördel för förlagen.
Den litterära agenten David Miller formulerar läget bäst: ”In a world where digital publishing has made a large number of people think that authors can go direct to an audience, publishers have been utterly crap at explaining what they do. And most of what they do is intrinsically invisible.”
Det är också intressant att höra vad Kirsty Gunn, författare och professor i kreativt skrivande, har att säga om synen på texten som en kollektiv process; ett inte oproblematiskt synsätt som breder ut sig i de sociala medierna: ”To my mind, there’s a wicked expectation that literary work can be created by some kind of committee. I’ve always been horrified by the notion of sending in a draft that isn’t finished. I think there’s a real difference between sitting down and creating a piece of work and then having a conversation with someone you respect, and sending in a piece of work and thinking, we’ll work on this together.”
Ju fler kockar desto sämre soppa, med andra ord.
Så kom nu fram ur skuggorna, alla redaktörer. Visa att ni finns och vad ni kan.
Nils Svensson 