På den västra rikshalvan intet nytt

En text om finlandssvensk litteratur i Sverige (publicerad på VK:s kultursida):

Akta dig för att färdas alltför fort. Så heter Philip Teirs nya novellsamling och kanske är det vad jag har gjort, färdats alltför fort.

Det tänker jag när jag sitter och tänker på vilka finlandssvenska författare jag kan räkna upp som är aktuella med en ny bok. Förutom Philip Teir, då.

Inte någon. Inte en enda. Vilket är lite beklämmande.

Det fanns nämligen en tid då jag kunde räkna upp flera stycken. En tid då jag stolt kunde säga att jag hade koll på finlandssvensk litteratur. Hyfsad koll i alla fall. Läste inte allt, långt därifrån – precis som jag inte läser allt som kommer ut i Sverige – men visste vad som låg på bokhandelsdiskarna, vilka romaner som fått kritikernas bifall, vilka som sågats och vilka författare som hade debuterat.

Det här var när jag bodde i Helsingfors och sprang på Akademiska bokhandeln ett par gånger i veckan och på detta sätt, efterhand fick grepp om de finlandssvenska författarskapen.

Nu har jag tappat det greppet. Och jag tänker att det har att göra med att jag flyttat hem till Sverige, där den finlandssvenska litteraturen känns lika avlägsen som den peruanska.

Är jag orättvis nu? Jag testar min tes, kollar upp hur många recensioner Philip Teir fått i svensk press (att jag åtminstone känner till honom beror på att vi råkar vara vänner på ett socialt medium).

En enda recension har han fått. I Expressen, en tidning där han själv medverkar som kritiker ibland. Philip Teir, kulturchef på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, känd från svenska kultursidor, översatt till finska och utgiven på Finlands näst största förlag Otava. En enda recension. Om inte han får fler så ska nog de flesta inte räkna med det heller.

Märkligt ändå, att den geografiska barriären kan vara så mycket starkare än den språkliga.

Om skillnaden på debatter och debatter

Skrev för ett par veckor sedan en text om debatten kring Ann Heberleins nya bok:

Författaren Ann Heberlein fick sitt stora genombrott med Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler förlag, 2009), en skildring av livet som bipolär. Boken blev en framgång hos kritiker och läsare och var en av årets mest omtalade, inte minst då författaren försvann i samband med utgivningen och hennes familj och förläggare fruktade det värsta. Heberlein återfanns i Köpenhamn men uppståndelsen stärkte intrycket av autenticitet; berättelsen var på riktigt, den pågick här och nu och inte bara mellan pärmarna på en bok.

Där kunde historien ha tagit slut – Heberlein bytte förlag och gav ut En liten bok om ondska (Bonniers, 2010) – men i den nyutkomna Ett gott liv blir hon återigen självbiografisk. Hon berättar vad som hände efter att Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva kom ut och anklagar sin dåvarande förläggare, Svante Weyler, för att ha exploaterat hennes psykiska sjukdom. Han borde ha förstått att hon inte var kapabel att exponera sig sig själv, anser hon.

Svante Weyler har läst Ett gott liv men vill inte kommentera den. Däremot, tillägger han, är diskussionen principiellt viktigt. Det har han rätt i. Det är inte första gången som en diskussion om förlagens publicistiska ansvar blossar upp. Albert Bonniers förlag, som ger ut Ett gott liv, har de senaste 15 åren hamnat i hetluften vid en rad tillfällen: i samband med utgivningen av Carina Rydbergs Den högsta kasten, Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Lars Noréns dagböcker.

I fallen Rydberg och Lundgren anklagades Bonniers för att ha skott sig på psykiskt labila personer – Norén gick fri från såna anklagelser, kanske i egenskap av man – men till skillnad från Heberlein kritiserade Rydberg och Lundgren inte sitt förlag. Ändå finns det beröringspunkter mellan fallen, som kan ses i ljuset av den autenticitetshunger som vuxit sig stark i svensk bokutgivning. Texter utan biografisk koppling engagerar inte lika starkt som dem som skrivits med ”blod istället för bläck” (för att citera en bokaktuell kändis). Det är klart att en sådan jakt på äkthet förr eller senare skördar offer, vem som än bär ansvaret i det enskilda fallet.

I Ett gott liv fortsätter Ann Heberlein sin litterära själviscensättning. Det är en bok som genom sin diskussion av förhållandet mellan fakta och fiktion känns aktuell på ett närmast parodiskt vis; inledningen skulle kunna vara signerad Paul Auster: ”Jag måste läsa sista kapitlet i en bok som heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att kunna skriva det här. Det är en kvinna som heter Ann Heberlein som har skrivit den. Kvinnan som skrivit boken har alltså samma namn som kvinnan i boken som har samma namn som jag. Det kan ju vara rena tillfälligheter. Det behöver ju inte betyda något.”

Författaren avsäger sig ansvaret för sin tidigare bok men spinner i samma andetag vidare på berättelsen. Och visst har hon rätt att framföra sin kritik mot Weyler, men finns det inte en fara med att bokens roll förminskas i ett större medialt skådespel? Hade det inte räckt med en principiell debatt i frågan? Nu riskerar diskussionen att grumlas av marknadsföringsintressen.

Tänk om, tänk rätt

En text om Occupy Wall Street som publicerades på VK:s kultursida:

”Förälska er inte i er själva, i den trevliga stund som vi har här”, sa den slovenske filosofen Slavoj Zizek när han höll tal under Occupy Wall Street-aktionen i New York för ett par dagar sedan. ”Vad som betyder något är vad som händer efter karnevalen, när våra vanliga liv tar vid.”

Samtidigt menade Zizek att Occupy Wall Street redan är en framgång. ”Vårt grundläggande budskap är: tabut är brutet, vi lever inte i den bästa av världar och vi får, är rentav skyldiga att tänka på alternativ.”

Jag har, knappast av en tillfällighet, ägnat den senaste veckan åt två texter som har med alternativ att göra. Mark Fishers Kapitalistisk realism (Tankekraft, 2011) och diskussionen om kritiskt tänkande i senaste numret av tidskriften Fronesis.

Mark Fishers bok är en uppgörelse med det tankemönster som han menar har dominerat den politiska diskussionen under en längre tid: nämligen att kapitalismen inte är perfekt, att människor lider på grund av den, men att alternativen är ännu värre. Som den amerikanske litteraturvetaren och historikern Fredric Jameson har uttryckt det: ”Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.”

Occupy Wall Street-rörelsen har kritiserats för att inte presentera några alternativ till den kapitalism den kritiserar. Men som Malin Rönnblom säger, i samtal med litteraturvetaren Anders Johansson och filosofen Sharon Rider i Fronesis, så handlar kritik och kritiskt tänkande inte nödvändigtvis om att leverera färdiga lösningar, utan om att ”visa upp de ’inristade institutionerna’ så att de blir synliga och därmed går att förändra”.

Om det stämmer, som Slavoj Zizek säger, att tabut är brutet och vi har friheten att börja tala om alternativ till den rådande världsordningen, så är Kapitalistisk realism och Fronesis två bra ställen att börja samtalet på.

På besök i litteraturens souvenirbutik

En text om boken som fetisch.

Två recensioner

Viktor Johanssons Wrestlarna och  Sara Mannheimers Handlingen.

Tomas Tranströmer

Hade passande nog skrivit en artikel om hur Olof Lagercrantz bjöd med en ung Tomas Tranströmer på suparkväll till senaste numret av SvB (Tranströmer avböjde artigt). När han fick Nobelpriset på torsdagen lade vi ut den på webben också.

Hälsningar från Göteborg

Skrev två rapporter från bokmässan i Göteborg till VK:

Vad är en bok?

Poesin lever och har hälsan

Vitsen med vitsen

Har skrivit ett reportage om Göteborgsvitsen i senaste numret av Språktidningen.

Kritiserad

Fin recension i dagens Hbl av antologin Enkel biljett? som jag medverkar i.

Sylvia Plath på Spotify

Det finns säkert tusen anledningar till varför folk inte läser poesi. Men en viktig anledning tror jag är att man glömmer bort att läsa den högt. Det är ju först då som poesins klanger verkligen får ljuda; dessa assonanser, rim och pauser, interpunktioner och allitterationer.

För jag är övertygad om, att när man läser tyst för sig själv, då händer det att man inte läser alls. Man tittar på texten, visst, men man ser den inte. Läser man högt får man syn på texten, och kanske ännu mer så, när man hör någon läsa. Dikter som man trodde att man var bekant med, som man har läst i en bok, träder plötsligt fram i ett helt annat ljus.

Därför är det en glad överraskning att upptäcka att Spotify inte bara rymmer musik utan även poesinspelningar. T S Eliot, Ezra Pound, Walt Whitman, Emily Dickinson, Shakespeare, Gertrude Stein. Ja, det mesta är anglosaxiskt, precis som musiken, men ändå. Här kan man vaska fram ett guldkorn som Sylvia Plaths ”Mushrooms”, inläst av författaren själv. Man lyssnar och påminns om att lyriken har sitt ursprung i musiken och har fått sitt namn av ett instrument (lyran). Ja, är det någonstans som poesin ska finnas så är det just på Spotify. Det skulle vara roligt om fler förlag, även svenska, tyckte det.

Publicerad i VK den 17 september