En text om finlandssvensk litteratur i Sverige (publicerad på VK:s kultursida):
Akta dig för att färdas alltför fort. Så heter Philip Teirs nya novellsamling och kanske är det vad jag har gjort, färdats alltför fort.
Det tänker jag när jag sitter och tänker på vilka finlandssvenska författare jag kan räkna upp som är aktuella med en ny bok. Förutom Philip Teir, då.
Inte någon. Inte en enda. Vilket är lite beklämmande.
Det fanns nämligen en tid då jag kunde räkna upp flera stycken. En tid då jag stolt kunde säga att jag hade koll på finlandssvensk litteratur. Hyfsad koll i alla fall. Läste inte allt, långt därifrån – precis som jag inte läser allt som kommer ut i Sverige – men visste vad som låg på bokhandelsdiskarna, vilka romaner som fått kritikernas bifall, vilka som sågats och vilka författare som hade debuterat.
Det här var när jag bodde i Helsingfors och sprang på Akademiska bokhandeln ett par gånger i veckan och på detta sätt, efterhand fick grepp om de finlandssvenska författarskapen.
Nu har jag tappat det greppet. Och jag tänker att det har att göra med att jag flyttat hem till Sverige, där den finlandssvenska litteraturen känns lika avlägsen som den peruanska.
Är jag orättvis nu? Jag testar min tes, kollar upp hur många recensioner Philip Teir fått i svensk press (att jag åtminstone känner till honom beror på att vi råkar vara vänner på ett socialt medium).
En enda recension har han fått. I Expressen, en tidning där han själv medverkar som kritiker ibland. Philip Teir, kulturchef på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, känd från svenska kultursidor, översatt till finska och utgiven på Finlands näst största förlag Otava. En enda recension. Om inte han får fler så ska nog de flesta inte räkna med det heller.
Märkligt ändå, att den geografiska barriären kan vara så mycket starkare än den språkliga.
Nils Svensson 